Våra älskade hundar, som inte längre finns hos oss,
men som ständigt finns i våra tankar.


Min man och jag har älskat Cavalier King Charles Spaniel i många år, för 1973 kom vår första Cavalier Beatrice hem till oss. Hon var en liten späd blenheimdam, som älskade sin matte över allt annat. Ville min man, att Beatrice skulle hoppa upp i hans knä, så hoppade hon alltid upp i mitt knä.

Året därpå hämtade vi Cilla, en stor, godhjärtad, lite försiktig tricolortjej och dessa underbara damer fick vi njuta av i många år.

Då jag var 8 år fick jag min första, mycket efterlängtad hund, en svart Engelsk Cockerspaniel Puck. Hon följde mig överallt, där jag gick. När pappa och jag skulle vittja mjärden följde alltid Puck med i båten, för det var så kul, att hoppa i sjön och skrämma sjöfåglarna. Puck lämnade mig, då jag var 18 år.

Fleur, en rubyfärgad King Charles Spaniel kom då till vårt hem. Fleur var en bestämd liten dam, hon höll ordning i sitt revir. Min man hade en Finsk Spets, Tessy, som han jagade med.

Under Fleurs levnad kom våra första Cavalierer Beatrice och Cilla till oss och vi fick många roliga år tillsammans.

1985 anlände Donna, en stor, underbar Golden Retriever, hon blev en mycket rolig och omtyckt lekkompis. Till barnens förtvivlan försvann ibland en leksak eller så blev leksaken något söndertrasad. Utan dåligt samvete fortsatte Donna vifta på svansen.

Donna fick höftledsfel, så min man kunde inte jaga med henne och hon kunde naturligtvis inte få några egna valpar, men Donna gladde oss i 13 år och 4 månader.

När vår första valp Tim Alexander föddes, diade han både sin mamma Vivi och Donna. Det var fantastiskt att se den stora Donna med den lilla valpen. Hon älskade Cavaliervalparna och skötte om dem, som om de hade varit hennes egna. Valparna fick åka rutschkana på henne och bita henne så mycket de ville, hon blev aldrig irriterad på dem.

Trollsångens Vivi kom till oss 1986 och hon blev vår första avelstik. Vivi var också mattes lilla tös, Vi hade aldrig varit med om en valpfödsel, så när Vivi skulle föda första gången, var jag otroligt nervös. Jag till och med ångrade, att jag låtit para henne, men när Tim Alexander var född, kändes det underbart.

Vivi var blenheim, men hon födde tricolorvalpar. Pappa till hennes valpar var tricoloren Rytonian Oliver Twist.

Vi behöll Belinda, som blev 14 år 7 månader och Benita, som blev 14 år. Alla Vivis valpar levde länge.

Benita var en väldigt aktiv, dominant dam, som hela tiden höll koll både på sin människoflock och sin hundflock. 10 år gammal älskade Benita fortfarande att springa i agilitybanan. Belinda var den försiktiga, som lät andra bestämma. Hon gjorde allt som vi vill, att hon skulle göra. Belinda njöt, när hon fick ligga utsträckt i sonen säng.

Av Benitas valpar behöll vi Elvira och Ester, två tricolortikar, som båda blev mamma. Elvira var en kopia av sin mamma, lika vacker och lika aktiv, men hon fick inte leva lika länge som sin mamma. Hon älskade också att springa i agilitybanan. Ester finns till vår stora glädje fortfarande med oss.

Tjärngårdens Sunshine Felicia kom till oss 1998, hon var en lugn blenheimtik, som inte gjorde så mycket väsen av sig. Under sommaren älskade Felicia att i timmar sitta och titta på humlorna, som flög bland blommorna. Då Felicia ledsnade att spring i agilitybanan, satte hon sig framför ett hinder och viftade på svansen, då kunde ingen få henne att fortsätta springa. Felicia lämnade oss alldeles för tidigt.

2001 föddes yrvädret Vivistugans Greta, en söt, liten blenheimtik. Greta var alltid på språng och väldigt påhittig. Där Greta fanns hände det alltid saker, ex. om en stol var utdragen, försvann allt ätbart från bordet. Hon hade ett enormt balanssinne, som en katt och det gick fort på agilitybanan.

Greta älskade att simma. Ibland tog vi upp henne ur vattnet, för att hon hackade tänder, men hon var lika fort tillbaka igen.

Greta blev mamma först till 1 livlig valp och sedan till 7 livliga krabater. Hon var liksom alla de andra en underbar mamma.

Ändå till slutet var Greta otroligt pigg och full av upptåg. Plötsligt utan förvarning somnade Greta in hemma bland sina hundkompisar våren 2008.

Jaspeado´s Daisy Duck, Hedvig liknade en prinsessa med sina långa, tjocka öron, sina stora, mörka ögon och sin förnäma blick. Bakom det prinsessaktiga dolde sig en ivrig och uthållig fågel-och råttjägare. Staketet runt stugtomten var inget hinder för Hedvig att bedriva jakt på grannarnas tomter. Hon grävde en grop under staketet och smet i skydd av buskarna ut från tomten. Efter ihärdigt letande, kunde vi upptäcka Hedvigs vackra svans ovan gräs och bland buskar.
Den 1 september 2009 somnade Hedvig in i mitt knä och med sin husse vid sin sida. Hon hade fått en utbuktning på sin matstrupe och detta går inte att operera. Hedvig fick leva ett friskt liv till detta hände, hennes hjärta var friskt, då hon oväntat måste lämna oss. Hedvig är mamma till 12 valpar och det är skönt att veta, att det Hedvig drabbades av inte är ärftligt. Hedvig jagar nu på andra jaktmarker, men hon finns tillsammans med de andra i våra hjärtan.
Vår lekfulla och charmiga Vivistugans Ester har nu fått fara till våra andra familjemedlemmar i hundhimlen, hon blev 13 år 4 mån. Där får hon nu bada i sjöar, hoppa och fånga vattendroppar, leka med stenar, pinnar, isstycken och skutta i snön, vilket hon älskade. Ester kommer även i fortsättningen att hålla ett vakande öga över sin älskade familj, vår dotter Susanne, Martin och vårt barnbarn Matilda.
8 april 2014 fick vår älskade Judith (Queenoustie´s Right On Time) 9 år 1 månad somna in i mitt knä och husse vid sin sida. Judith har fått leva ett friskt liv, tills hon slutligen drabbades av lungtumörer.
Judith var en ständigt svansviftande , men bestämd dam, som älskade att reta sina hundkompisar. Hon väntade alltid tills de andra ätit upp sin mat och då de närmade sig hennes matskål började Judith morra och äta. Då backade de andra.
Då Judith ville något började hon skälla väldigt lågt och brydde sig ingen om henne, fortsatte hon med att höja ljudnivån på skällandet, tills hon fick sin vilja igenom.
Judith skulle alltid ligga och mysa närmast husses hals, då han låg i soffan. Låg de andra där före henne, trängde hon undan dem för att komma närmast.
Judith sökte upp alla solfläckar, för hon älskade att ligga i solen och det kan Judith nu göra i all evighet.
 

Marianne